Kirkens hierarki‎ > ‎

Deklarasjon fra erkebispedømmerådet 2004



Paris,  9.desember 2004

Stiftsrådet har i sin nuvarande sammansättning varit verksamt i drygt sex månader. Det har kunnat göra en bedömning av de svårigheter som vårt Ärkestift står inför och de uppgifter som väntar.

Under denna period har vårt Ärkestifts liv djupt oroats av Moskvapatriarken Alexij II:s brev av den 1 april 2003 som rör frågan vilken väg man skall slå in på för att uppnå en enad lokal kyrka i våra länder och bedömer att denna väg går via enandet av de olika enheterna inom den ryska emigrationen och dessas inlemmande i Moskvapatriarkatet. För övrigt föreligger även ett flertal andra frågor.

Vid slutet av denna period och efter stiftets Prästmöte som hölls vid S:t Sergius Teologiska Institut i Paris den 1 november på initiativ av Ärkebiskop Gabriel anser sig Stiftsrådets medlemmar, som sammanträtt den 17 november 2004, vilja förmedla de reflexioner som härvid framkommit och fastlägga de därur framkomna uppgifter som vi alla står inför.                

                      Vi avser att förbli trogna       

w   Kyrkans vision, Kristi kropp såsom den plats där varje syndare kan återfödas till livet och som inte villkoras av någon institution av denna världen, vare sig politisk, nationell eller historisk, utan en som är ”ett nytt liv i Kristus, som drivs av Helig Ande”.         

w Den ryska ortodoxa traditionen som karakteriseras av förkärleken för ett intensivt liturgiskt liv och sin anda av universalism och mission, vilket tillåter den att skilja mellan det primära och det sekundära och därigenom anpassa sig till en föränderlig världs realiteter. Vårt Ärkestift besitter en specifik tradition, vad gäller såväl sin liturgiska praxis som sin kanoniska och administrativa organisation, vilka inspirerats av Moskvakonciliets beslut 1917-18. Ärkestiftet är en av de få kyrkliga enheter av ryskt ursprung som idag omsätter dessa i praktiken. Denna tradition har vi fått från våra fäder och läromästare, särskilt från grundaren av vårt stift, Metropoliten Evlogij, och våra band till den är djupa.

w Läran om Kyrkans natur, sådan den har formulerats av teologskolan vid S:t Sergius teologiska institut i f. Serge Bulgakovs kyrkosyn och f. Nicolas Afanasieffs ecklesiologi, vilka har fortsatts och aktualiserats av f. Alexander Schmemann: Kyrkans fullhet manifesteras i den Gudomliga Liturgin överallt där den firas ”för världens liv”; Kyrkans enhet och därmed oupplösligen enheten mellan och själva existensen hos envar  av oss förverkligas och upprätthålls genom deltagandet i Nattvarden, Kristi kropp och blod.

w Den ryska emigrationens missionskallelse, om vilken dess mest framstående representanter, bl.a. Metropoliten Vladimir  påmint, då han redan 1949 manade att ”tänka på Ortodoxins rotfäste i Väst. Herren kallar oss i varje land i världen att bygga Sanningens Kyrka i den sanna tron”. Även många andra har manat till medvetenhet om denna kallelse för landsflyktiga ryssar att levandegöra Kyrkan, att låta den stråla och slå rot i de länder där de funnit tillflykt.

      Denna trohet innebär även öppenhet inför realiteterna  i den värld där vi lever. De uppgifter som väntar vår Kyrka är en följd av vår situation:

w Ärkestiftet anser sig inte längre tillhöra någon ”diaspora”. Det är inte något främmande i de länder där Herren kallat oss att leva för att vittna om Hans Evangelium och bygga hans Heliga Kyrka. Ärkestiftet, upprättat som kanoniskt stift, enat kring Herrens Bord, där Kyrkans fullhet manifesteras i firandet av den Heliga Liturgin, framburen av biskopen omgiven av prästerskapet och allt Guds folk, är redan i sig i grunden en lokal Kyrka, liksom varje annat stift på varje annan plats. Det utgör en solid kyrklig verklighet som manifesterar sig inte bara i Frankrike utan även i andra länder i Västeuropa. Tillsammans med de andra stift, tillhöriga andra patriarkat, med vilka det har nattvardsgemenskap, utgör Ärkestiftet en första början till en territoriell Kyrka i de länder där det är närvarande.

w Att främja enheten mellan alla ortodoxa kommuniteter inom ett territorium är något av yttersta vikt som vår tro och vårt vittnesbörd om Kristi evangelium kräver. Det gläder oss att H.H. Patriarken av Moskva Alexij II har visat sig medveten om det allvarliga problem som ortodoxins i Västeuropa kanoniska organisation utgör. Vi hoppas att även överhuvudena för andra Kyrkor skall känna sig allt mer oroade av detta problem och önskar att de skall visa prov på sin omsorg inte bara om sina egna trogna i Västeuropa utan även om helheten av de ortodoxa som lever i våra länder. Likaledes vädjar vi högtidligen till ledarna för de autokefala Kyrkorna och särskilt till H.H. Patriarken Bartolomeos I att förberedandeprocessen till ett allortodoxt koncilium åter skall sättas igång, ty det är inom ramen för ett sådant forum som denna fråga bör lösas, under hänsynstagande till de åsikter som de ortodoxa biskoparna i Väst hyser och till det Guds folk som har anförtrotts dem. 

w Ärkestiftet avser att bevara och främja de särskilda band av kärlek, respekt och samarbete med Rysslands Heliga Kyrka, som dess troende alltid har burit i sina hjärtan. Dessa har alltid efter kraft och förmåga hjälpt den och kommer att fortsätta göra så, särskilt genom de organisationer som grundats och letts av Ärkestiftets medlemmar (Hjälpen till de troende i Sovjetunionen, sedermera ACER-Ryssland, publikationerna från YMCA-Press, radiosändningarna från ”Ortodoxins röst”, Stiftskommittén för humanitär hjälp åt församlingar i Ryssland, och nu senast Hjälpen till barnen i Beslan, utgör alla bevis härför). Vi följer uppmärksamt den pågående process som syftar till att återupprätta nattvardsgemenskapen mellan Moskvapatriarkatet och den ryska Kyrkan i utlandet, men Ärkestiftets situation är en helt annan såväl på det kanoniska planet eftersom vi tillhör det Ekumeniska patriarkatet, vilket tillförsäkrar oss nattvardsgemenskap med alla territoriella ortodoxa kyrkor, inklusive Rysslands som på det rent existentiella planet eftersom det i de länder där Ärkestiftet är närvarande råder och förstärks ett samarbete och en samstämmighet med andra stift inom samma territorium.           

                      1995, tack vare initiativ från H.H. Patriark Alexej II och H.E. Ärkebiskop Sergij, kunde permanenta officiella kontakter på högsta nivå upprättas mellan Ärkestiftet och den Ryska Ortodoxa Kyrkan, vilket av alla hälsades med tillfredsställelse. Man hade kunnat hoppas, att de förbindelser som på senare tid utvecklats med Moskvapatriarkatet skulle ha lett till en broderlig och förtroendefull dialog för att söka lösa de gemensamma pastorala problem som finns i våra länder. Emellertid har denna dialog på sistone försvårats, enligt vår mening p.g.a. en inadekvat bedömning av situationen gjord av ansvariga inom Patriarkatet, vilken tycks ha lett till avsändandet av Patriarkens brev av 1 april 2003, under den period då Ärkebiskopssätet var vakant.          

                      Det är nu bekräftat att vissa personer i den avlidne Ärkebiskop Sergijs omgivning på eget initiativ och utan att kontakta  någon av Ärkestiftets ledande funktioner förde diskussioner som ledde ända fram till utarbetandet av ett utkast till stadgar för en ”autonom metropolia” för Västeuropa, inom Moskvapatriarkatets jurisdiktion i vilken Ärkestiftet skulle smälta in. Efter Ärkebiskop Sergijs plötsliga bortgång kom valet av H.H. Gabriel med en mycket stor röstmajoritet felaktigt att uppfattas som en kursändring inom Ärkestiftet. För egen del har H.E. Ärkebiskop Gabriel sökt inleda en dialog med Moskvapatriarkatet. Han har tillskrivit H.H. Patriarken Alexij II och personligen sammanträffat med ansvariga personer inom Patriarkatet, men som svar har han endasterhållit avvisanden. Likväl försäkrade Ärkebiskop Gabriel tio dagar efter det att han valts i maj 2003 i ett brev till H.H. Patriarken att han var redo att engagera sig i en dialog rörande Ärkestiftets framtid och dess relationer med Moskvapatriarkatet på ortodox ecklesiologisk grund och i gemenskap med de andra ortodoxa biskoparna inom ett och samma territorium.[4]       

w I trohet mot den ryska traditionen och i enlighet med den ortodoxa ecklesiologin, vilken grundar sig på Kyrkans territoriella dimension sådan den manifesterar sig på en ort manar Ärkestiftet till upprättandet av en lokalt och territoriellt enad Kyrka. Redan 1949 erkände medlemmarna vid Stiftsmötet detta, då de i egenskap av emigranter bekräftade sina förhoppningar att ” få se den dag, då vi med Guds nåd alla kan återkomma till ett  befriat Ryssland och åter smälta samman med Moderkyrkan”[5], ty för dem som f.ö. även för oss är den Ryska Kyrkan helt naturligt den kyrka som finns i Ryssland.(jfr 1. Kor. 1:2 etc). Men på samma gång uttryckte de sin omsorg att -  för dem som slutligen skulle komma att stanna i det land där de blivit mottagna främja bildandet av en lokal Kyrka här, i Väst. Det är det som våra fäder och mödrar i tron ånyo skrev 1966 för att avvisa varje återvändande till Moskvapatriarkatet: ”Dessutom, och detta är det väsentliga, även om Kyrkans situation i Ryssland skulle ha varit normal, så skulle inte detta härigenom ändra Ärkestiftets hållning. ( ) I själva verket har Ärkestiftet med tiden blivit en lokal och multinationell Kyrka, som för övrigt redan från början har befunnit sig utanför de kanoniska och territoriella gränserna för varje autokefal Kyrka, inklusive Moskvapatriarkatet”[6]

      För oss, liksom för våra föregångare kan överlagringen av fler jurisdiktioner på ett och samma territorium inte på något sätt rättfärdigas, eftersom den avgjort står i strid med den territoriella ecklesiolgin (sådan som den särskilt framgår  av de heliga apostlarnas 34:e kanon). På samma sätt kan inte ett heller ett återkrav om direkt lydnad, ställt av de olika autokefala kyrkorna till sina i nationellt hänseende underlydande, som är spridda i Västeuropas länder rättfärdigas, lika litet som i alla andra delar av världen. En sådan direkt lydnad kan bara främja och förstärka överlagringen av jurisdiktioner. Den rådande situationen är endast en etapp, framkallad av vår historia, och bör med tiden kunna överkommas i samverkan mellan alla stift från de olika Patriarkat som är representerade i våra länder. Dessa ecklesiologiska skäl gör Moskvapatriarkatets förslag oantagbara. Inrättandet av en enad lokal Kyrka i våra länder måste i själva verket noggrant respektera kanon och i synnerhet den territoriella definitionen av Kyrkan. Ty lika litet som de andra territoriella Kyrkorna har Moskvapatriarkatet rätt till någon jurisdiktion över våra länder.

      w Det är därför vi tackar Gud att vi nu och hädanefter i Frankrike har ett centrum för samarbete och dialog i form av det Ortodoxa Biskopsmötet i Frankrike (AEOF), som inrättats i enlighet med besluten på de interortodoxa förberedande överläggningarna i Chambésy 1991 och 1993. Det är glädjande att en delegation från AEOF, vari ingår H.E. Ärkebiskop Gabriel, skall besöka överhuvudena för de territoriella ortodoxa Kyrkorna för att för dem presentera fakta om den Ortodoxa kyrkans i Frankrike liv och verklighet och för att med dem diskutera utsikterna för en lokalt enad Ortodoxi

      w Överförandet av tron till dem som tagit sin tillflykt till våra länder måste vara en av våra mest angelägna uppgifter. En oavbruten tradition i vår Kyrka, i Ryssland som i emigrationen, och här följer vi det exempel som givits oss av våra nyligen kanoniserade  helgon Moder Maria (Skobtsova) och hennes medarbetare, kallar även oss att tjäna de mest utblottade. Detta är vårt gemensamma ansvar, för vilket H.E. Ärkebiskop Gabriel vid de Allmänna Stiftsmötena 1 maj 2003 och 2004 har uppmanat oss att aktivt verka. Gör vi tillräckligt inom detta område? Vi borde idag det är uppenbart öka våra ansträngningar att i samverkan med stiften tillhöriga övriga patriarkat lämna den sociala, materiella, juridiska och andliga hjälp som otaliga immigranter behöver. Vad gäller trosundervisning föreligger det även enorma behov, såväl för de nyanlända, där man behöver främja processen för deras införlivande i Kyrkan, som för den teologiska utbildningen av ungdomar och vuxna i våra församlingar. Vi uppmanar alla medlemmar i vårt Ärkestift att finna sin uppgift inom ramen för de initiativ som redan gjorts och kommer att göras inom dessa områden, varom mer information skall komma inom kort.

      w Vi uppmanar även högtidligen präster ock lekmän att vaka över enhetens dyrbara gåva. Debatten är legitim och viktig. Å andra sidan har polemiken inom Kyrkan sina gränser. I fall av meningsskiljaktigheter  måste man enligt Apostelns ord (”Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten”, Ef. 4:3) söka efter enheten i allt. Ärkestiftet har en viktig kyrklig uppgift här i Väst: det är det som bör prägla våra attityder och befästa vår enhet omkring Ärkebiskopens person. Vi måste fördjupa vår förståelse av Kyrkans mening, och när vi gör det söka efter den kyrkliga enheten. Till detta ändamål avser vi att organisera en stiftskonferens i början av år 2005 och att ordna möten på prosterinivå angående sättet att ”bygga Kristi Kyrka”, i vilket vi är kallade, var och en efter sin personliga förmåga, till att ”bli levande stenar”. Framtiden ligger i Guds händer, men,  som Stiftsrådet redan konstaterade i oktober 2003, det är endast på basen av Kyrkans innebörd och verklighet, i endräkt och delaktighet i Hans outsägliga nåd, som vi tillsammans måste fortsätta att tjäna vår ende Herre och Mästare.        

Comments