Ressurser‎ > ‎

Jomfru Maria i Den ortodokse kirken



Jungfru Maria i Ortodoxa Kyrkan

Referat av Alexander Schmemanns bok
The Virgin Mary, 1995, St Vladimirs Press

(fra kristiforklaring.se)


”Allt mitt hopp sätter jag till dig, Guds Moder,
Bevara mig under ditt beskydd,
Tack vare dig, o full av nåd, fröjdar sig hela skapelsen, änglarnas härskaror och hela mänskligheten.
Heliga tempel och andliga paradis, jungfrurnas stolthet, genom dig blev Gud människa och Han som är vår Gud av evighet, blev ett litet barn.
För han gjorde din livmoder till en tron och gjorde den vidare än himlarna.
Tack vare dig, o full av nåd, gläder sig hela skapelsen, ärad vare du!”

Vördnaden för Maria har funnits i kyrkan ända från början. Det finns ingen ortodox gudstjänst och nästan inga böner som inte nämner hennes namn. Kommer man in i en Ortodox kyrka, så finns hennes ikon på hedersplatsen till höger om de kungliga dörrarna med levande ljus framför. Bakom altaret på väggen ovanför finns ofta Jungfru Marias bild i centrum, som om hon vore skapelsens mitt, och ofta med inskriptionen: ”Hela skapelsen fröjdar sig i dig, o du som är full av nåd.”
De namn som Maria haft och har i traditionen är bl a: Guds Moder, Gudaföderskan, Allrarenaste, Allraheligaste, ”mer vördad än kerubim och ojämförligt mer prisad än serafim”.
Det går alltså inte att bortse från Marias betydelse inom kyrkan. Trots detta är det många kristna av idag som vill tona ner Marias betydelse och roll – man frågar sig om inte ”Mariakulten” t o m är skadlig och endast är gammal vidskepelse.

Varför vördar vi då Jungfru Maria i kyrkan?
NT säger inte mycket om Maria. Markus nämner henne inte alls. Breven talar inte om henne. Detta har lett till att fr a de protestantiska kyrkorna (”Bibeln allena”) anser att Maria inte bör vördas och att denna vördnad är något främmande för kyrkan. Schmemann kontrar då med att säga att även om Maria inte skulle ha nämnts överhuvudtaget i NT, så gör kärleken till Kristus att man också skulle intressera sig för hans moder – redskapet för hela inkarnationen: Vem var hon? Hurdant var hennes liv? Hon måste ju bevisligen ha fötts och även dött. Om vi tror på inkarnationen, att Gud för vår frälsnings skull blivit människa – hur skulle vi undgå att inte också älska Jesu moder – redskapet som gav honom denna möjlighet?
Kyrkan kallar Jungfru Maria för ”ständig jungfru”: Det vill säga genom henne, genom hennes lydnad och tro, får vi Guds enfödde Son som gåva till hela människosläktet. Den nya Adam kommer till världen för att förena sig med människosläktet och lyfta upp den första Adam, som var skapad av Gud. Genom att hylla och tillbe inkarnationens mirakel, så hyllar vi samtidigt också Marias jungfruskap: Gud är hennes man!

Hur påverkar Jungfru Maria kvinnosynen?
Ute i världen är det tomt och ensamt. Där förekommer dryckenskap och fåfäng tävlan och fåfänga drömmar. Allt har blivit till ”problem”: Arbetet, synen på sex, kvinnosynen, mm
Kyrkan menar att verkliga svar på dessa frågor inte är möjliga utan tron, utan att relatera sitt liv till Gud.
Vad ger Jungfru Maria oss för bild när det gäller kvinnosynen t ex?
Gudaföderskan är den första uppenbarelsen som Jesus ger oss: Man kan säga att världen av idag har blivit ”förmanligad”, den styrs av aggression och stolthet, man löser problem med makt vapen och hämnd. Maria står mot allt detta genom sin blotta existens – hon är bilden av renhet och ödmjukhet, men samtidigt har hon en inre skönhet och styrka. Hon avbildar kärleken och kärlekens seger. Maria begär ingenting, men mottar allting, hon strävar inte efter något, men äger allt. Vi kallar henne Himladrottning och ändå kallar hon sig själv för Herrens tjänarinna. Maria kommer inte med några ”bevis”, men ändå tar hennes blotta närvaro bort ängslan från våra inbillade problem. Kyrkans vördnad för Maria har alltid grundat sig på hennes lydnad gentemot Gud, hennes val att acceptera en mänskligt sett omöjlig kallelse.
Ortodoxa kyrkan har alltid betonat Marias förening med mänskligheten och i henne sett det bästa och det renaste exemplet på människans sökande efter mening och gemenskap med Gud.
Den katolska kyrkan betonar mera Marias ständiga jungfrudom, medan den Ortodoxa kyrkan mera koncentrerar sig på moderskapet, hennes avgörande roll i Guds frälsningsplan: Människosläktet deltar i den och säger sitt ”ja” till denna frälsningsplan i och med Marias ja! Det är genom Marias ja som Kristus för alltid kan kalla sig ”Människosonen”.


Det finns en del viktiga händelser i Jungfru Marias liv som kyrkan firar:

Marias födelse:
Firas den 8/9: Varje födelse markerar början på något oåterkalleligt nytt. En ny person är född. Vi vet vad Marias kallelse kommer att bli och vi hyllar alla de som förberedde hennes ankomst, hennes föräldrar, förfäder, det positiva arvet i form av traditionen, uppfostran och trons sammanhang.
Marias inträde i templet den 21/11:
De kyrkliga högtiderna påminner oss om den himmelska verkligheten. Det sekulariserade samhället är utan högtider. Om den himmelska verkligheten inte existerar, så finns egentligen inget att fira – de konstlade festerna och ledigheterna kan inte dölja den tomheten. När Maria kommer till templet, så leds hon in i det allra heligaste enligt traditionen – det betyder att fr o m nu så är det människokroppen som är templet där Gud bor. Templet Maria leds in i templet av sten och fullbordar därigenom templets egentliga mening under hela GT! Fr o m nu finns inget högre i världen än människan! Gudomliggörelsen är nu möjlig, ”Immanuel”, Gud med oss har kommit!
Bebådelsen, 25/3:
Vilken sanning är uppenbarad för oss i och med ängelns: ”Gläd dig”? I bebådelseaftonens vigilia sjunger man: ”Med ärkeängelns röst, ropar vi till dig, o du rena: Gläd dig, du som är full av nåd – Herren är med dig.” Fortfarande genljuder alltså i kyrkan samma uppmaning att glädja sig – varför? Vi gläder oss över att hon finns, vi gläder oss över hennes svar till ängeln, över hennes självutgivande ödmjukhet. Med detta svarar Kyrkan på den lögn som förnedrar människan till att bara vara jord och aptit, passion och ego. Denna lögn om människan sprids över världen idag, men Kyrkan gläder sig, för här, i bilden av Jungfru Maria avslöjas lögnen!
Vi gläder oss i förundran, eftersom hennes bild alltid är hos oss till tröst och uppmuntran. I hennes ikon ser vi människans himmelska kallelse och vi får dela glädjen över att denna helt okända Galileiska kvinna, kommer att användas av Gud för att påbörja världens frälsning.
Annandag jul, 26/12:
Detta är dagen för firandet av Gudaföderskan. Det är den äldsta högtidsdagen. Den har ett tydligt samband med Kristi födelses fest. Kyrkan mediterar över Gudaföderskan och över Kristi födelse samtidigt. Kristi moder blir världens gåva till Gud. Vi sjunger i en hymn: ”Hela skapelsen tackar dig: änglarna ger en hymn, himlarna en stjärna, de vise männen gåvor, herdarna sin förundran, jorden sin grotta, öknen en krubba och vi ger dig en jungfru som moder.”
Hela skapelsen finns till för att uppenbara en högre mening – skapelsen, hela världen blir i den meningen en Guds symbol. Världen kommer Gud till mötes vid Kristi födelse och i denna processions centrum står Maria – den fullkomligaste och skönaste av skapelsens frukter:
”I din kärlek till oss gav du oss din son, varför vi i vår kärlek till dig ger dig Maria, Jungfrumodern” står det i en hymn. Världen blir en lovsång, materien blir en gåva och hela naturen en krubba. I denna bild med Gudaföderskan och barnet blir Guds kärlek till världen och världens kärlek till Gud förenad och fullbordad. Just detta möte mellan Gud och människa i frihet och i kärlek är den kristna trons kärna och det är något som det rationalistiska förnuftet aldrig kan begripa, men genom att betrakta denna bild av Gudaföderskan, så ser vi sanningen om världen, livet och människan.
Guds moders beskydd, 1/10:
Då firas bilden av modern som beskyddar och tröstar sina barn i svårigheter.
Vid Jesu korsfästelse gav Jesus Maria åt hela mänskligheten som moder: ”Kvinna se din son” och till lärjungen sade han: ”Se din moder” (Joh 19:27). Som moder tar hon hela mänsklighetens sorger till sitt hjärta (Luk 2:35: ”ett svärd skall…”).
Varje onsdag och fredag kommer kyrkan ihåg hennes lidande och hennes moderliga barmhärtighet. Detta är källan till Maria såsom vår förebedjare och beskyddare. Otaliga är de lärjungar som fått hennes hjälp.
Hon är vår förebedjare, såsom en moder ber för sitt barn. På det viset så gråter världen över sig själv genom hennes tårar – en dag kommer vi att få se vems hjärta vi har sårat med våra synder och också genom vems tårar som de förlåtits.
Guds moders insomnande, den 15/8:
På den ikon som avbildar detta ligger Maria ner och apostlarna är församlade runt henne. Kristus finns ovanför henne och håller henne i sina armar – och hon lever! Detta vill säga oss att döden inte innebär söndring, utan förening! Inte sorg, utan glädje, inte död, utan liv!
En av kyrkans hymner lyder: ”Efter att du fött förblev du jungfru och efter att du insomnat förblev du vid liv. Genom att du födde, bevarades din jungfrudom, genom att du insomnade övergav du inte världen. Vilka andliga sånger skall vi framföra till dig nu, o allraheligaste? För genom ditt odödliga insomnande har du helgat hela världen.”
Maria är en av oss och hennes död är vår död, dvs också vi kan lämna världen utan skräck och fasa och se fram emot en glädjefull förening! Också för oss blir döden den ”mystiska dagens ljusa gryning”.

Kapitel 2: Maria – Mänsklighetens arketyp.

Ordet heresi betyder egentligen: reduktion. En reduktion som leder till deformation.
Vi lever idag i en värld full av sådana heresier, dvs godtyckliga reduktioner och fragmenteringar. Varje sådant fragment hävdar dessutom att detta är den hela sanningen!
Detta gäller inte minst synen på Maria. När det gäller Marias betydelse inom kyrkan, så måste man fråga: ”På vilken andlig fråga ger kyrkans Mariasyn svaret? På vilket sätt bidrar ärandet av Maria till den kristna trons fullhet? Eller: Vilken heresi undviker vi om vi vördar Maria?
Svar: Det handlar om synen på människan och hennes natur. Vår tids fundamentala andliga sjukdom handlar om samtidig antropologisk minimalism och antropologisk maximalism.
Minimalismen innebär att människan reduceras till enbart drifter och lagar som styr henne. Denna syn representeras av de sk vetenskaperna biologi, sociologi, genetik och psykologi. Denna syn fråntar människan hennes frihet och människan ”blir endast vad hon äter”.
Maximalismen innebär upphöjandet av människan utanför alla gränser. Man talar om människans absoluta rättigheter, sökandet efter människans frigörelse och självförverkligande. Detta blir en fullständig absurditet: Människan är inget annat än stoft och ändå står hon över allt! Det finns ingen verklig frihet – ändå skall hon bli oberoende! Människan existerar inte som ett subjekt utöver den fysiska kroppen – och ändå har hon absoluta ”rättigheter”. Människan har ingen själ, men ändå har hon ett ”absolut värde”!
På vilket sätt är då Maria, Gudaföderskan en bot mot detta? Från första början var Marias namn Gudaföderskan”. Man såg på hennes roll fr a inom Kristologin. Gudaföderskan var en liturgisk term. Termen godkändes i Efesos 431 såsom det rätta uttrycket för inkarnationens mysterium. Kyrkan mediterade över frågan vem Kristus är och kom då oundvikligen också in på frågan vem Maria är, vilket i sin tur också leder till frågan om vem människan är.

Synen på Maria utvecklades i kyrkan efter 2 huvudspår:
Marias roll för själva inkarnationen, hennes ”instrumentella” betydelse.
Mot minimalismen: Den kristna tron säger att människan inte bara är stoft och inte heller enbart en slav under drifter och instinkter. Människan är dock beroende av den skapade naturen och även beroende av Gud. Maria är inte populär i den moderna människans ögon, eftersom hon inte talar om friheter och rättigheter, utan ser sig som en Herrens tjänarinna. Denna lydnad och ödmjukhet är dock själva ingångsporten till den mystiska föreningen mellan Gud och människa.
Marias egen roll – personen Maria.
Mot maximalismen: Den kristna tron talar också om människans storhet. Själva inkarnationen var beroende av Marias frivilliga: ”Ske mig som du har sagt”! Lydnaden och ödmjukheten kommer inte från en svag natur eller en brist, utan är uttrycket för människans konungsliga frihet. Maria blir då frihetens ”epifania”.

Maria blir ”locus theologicus par excellence” när det gäller kristen människosyn. Hon blir ett botemedel både mot minimalismen och mot den falska maximalismen. Den fördolda sanningen bakom båda dessa förvrängningar kommer fram i den mänskliga personen. Hos Maria blir både beroendet och friheten förenade, utan att splittra människan. Friheten blir då inte bara andra sida på beroendemyntet, dvs en protest eller rebelliskhet, vilket egentligen är uttryck för samma slags tomhet som hos minimalismen. Maria däremot, ödmjukar sig inte inför sitt beroende som en slav, utan i kärlek inför den levande Sanningen, Skönheten och Livet. Maria gav oss Kristus och Kristus som för alltid är hennes son, gav oss Maria som en försäkran om att människan är en avbild av hans obeskrivliga skönhet och föremålet för en evig kärlek i ett evigt rike.

Den Ortodoxa Kyrkans syn på Maria:

Det finns ingen specifik ”Mariakult” inom den Ortodoxa kyrkan i den bemärkelsen att det har skrivits speciella läror och dogmer kring henne. Vördnaden av Maria genomsyrar hela kyrkans liv och man kan inte ta bort ”den delen”. Kyrkan predikar Kristus, inte Maria, men gemenskapen med Kristus uppenbarar Maria som kyrkans hemliga glädje, vördnaden för Maria blir en ”dimension”, ett ”skikt” av Kristuskulten.

Vad är det då för fundamentala saker inom den kristna tron som uttrycks genom JM?
Den tidigaste Mariafesten den 26/12 vid Kristi födelses fest, visar klart att vördnaden för Maria hörde intimt samman med inkarnationens mysterium. Detta samband med Gud som blivit människa är något som kännetecknar Ortodoxa kyrkans ”Mariologi”. Liturgin är i princip den enda platsen för Mariologin. Kyrkan har i alla tider mediterat över den innersta innebörden av de faktiska händelser som utspelade sig kring Marias liv: Hennes födelse, besöket i templet, hennes dödsdag, bl a. Det har aldrig utvecklats någon separat ”Mariagudstjänst”, men däremot så avslutar ”theotokion” alla grupper av böner och hymner i liturgin.

Det är fr a 3 teologiska aspekter på Jungfru Maria som framhålls inom den Ortodoxa kyrkan:
Kristus är den nya Adam, Maria är den nya Eva – en kosmologisk aspekt. Här framhåller man analogierna mellan Gud och världen, mellan Gud och det utvalda folket, samt mellan Gud och kyrkan. Adam och Eva misslyckades med lydnaden och ödmjukheten, Guds utvalda folk, Israel misslyckades med att vara en Herrens tjänarinna, men Maria var den som lyckades med sin kallelse: ”Se, jag är Herrens tjänarinna…. ”Kyrkan är inte bara en institution, den har visserligen en organisation och en struktur, men strukturens syfte är att vara en uppenbarelse: Kyrkan är både hunger och törst, samtidigt som den är det levande brödet från himmelen. Hon är inte ännu, men ändå säger hon ”redan nu”. Kyrkan är det mystiska äktenskapet mellan Gud och den nya skapelsen och i detta centrums mittpunkt finns Maria såsom personifieringen, ikonen, för mänsklighetens ”ja” till Gud i Kristus. Kyrkans ”struktur” är till för att leda dithän, men när den nya skapelsens liv triumferar, så blir människan själv ”ikonen”. Om Kristus är Faderns ikon, så är Maria den nya skapelsens ikon, den nya Eva som motsvarar den nya Adam. I och med att Maria är en ikon av kyrkan, så personifierar hon världen. När Gud ser på världen, så har den alltså en kvinnas ansikte! Maria blir då bekräftelsen på skapelsens slutgiltiga mål: ”Att Gud skall bli allt i alla”. Maria är för oss ”tecknet”(Jes 7) och garanten för att det är dit vi är på väg.
Marias ja, blir hela skapelsens första steg på vägen till att bli Kristi brud och därför blir också Maria hela skapelsens ”ikon”.
Världen av idag är ”maskulin” i den bemärkelsen att den koncentrerar sig mest på saker som strukturer och former, men inte på vad dessa strukturer har för ett högre syfte. Det Maria uttrycker är glädjen och friden i den Helige Ande, vilket är försmaken på det som skall komma. Vi tror idag ofta att vi kan lösa dagens problem med ”maskulina” medel såsom att förändra institutionerna, men det räcker inte utan den segrande ödmjukheten som personifieras i Maria. Kyrkan skall inte i första hand härma världens sätt att kämpa för en bättre värld genom demonstrationståg, mm, utan kyrkan har genom seklerna bevarat en hemlighet, dvs den riktiga syntesen mellan det minimalistiska och det maximalistiska – människan såsom Guds avbild!
Jungfru Maria är den hemliga glädjen i allt det som kyrkan gör och uppenbarar för oss kyrkans hemlighet, den hemlighet som utan vilken allting i kyrkan skulle förlora all mening.
Synen på den Helige Ande:
Kan det finnas ett samband mellan den karismatiska rörelsens nyvaknade intresse för den Helige Ande och det avtagande intresset för Maria?
Om det är den Helige Ande som uppenbarar Maria för oss, så är det också Maria som på ett särskilt sätt uppenbarar den Helige Ande för oss i kyrkan. Urkyrkans syn på Kristi snara återkomst var viktig, eftersom eskatologin inte går att skilja från synen på den Helige Ande. Det är pingsten som startar den nya tidsåldern, som innebär en föraning om det kommande riket. Den karismatiska rörelsen känner att institutionerna har tappat denna inriktning, men lösningen är inte en ny uppdelning: Institution gentemot ”andlighet”, eller ”Ande” mot ”Kyrka”, eller ”läran” gentemot ”det upplevda”. Följden av detta blir att man istället blandar ihop eskatologi med mänsklig utopism och det slutar i anarki.
Som liv är kyrkan feminin, en Kristi brud, ”skön och utan fläck”. Detta är inte beslutat av någon synod, men det är en levande erfarenhet i den kyrka som har identifierat sig själv med Jungfru Maria.
Maria är i kyrkan andlighetens ”epifania”: ”Helig Ande skall komma över dig”…. Jungfru Maria blir ”arketypen” för en andeuppfylld människa. Maria har en personlig Gudsrelation och andeuppfyllelsen innebär också att Maria blir fullkomnad som person. Maria blir den hon är ämnad att vara; en unik person med en unik relation till Gud.

Den andra aspekten handlar om Maria som templet, platsen för Guds speciella närvaro. Mötet mellan Gud och människa. Människan som Guds tempel. Maria blir då sinnebilden för detta. Genom den Helige Ande känner vi Maria som person, inte bara som ett instrument eller en idé. Om varje vänskap är en gåva, något berikande, då är denna unika vänskap med Maria via kyrkan en stor gåva och glädje, som vuxit fram genom att vi under kyrkans historia lärt känna Maria allt mer. Kunskapen om Maria har vuxit genom tiden och genom umgänget med henna i kyrkan! Vi upptäcker hela tiden nya skäl att älska henne! Den Helige Ande är ”Gud för mig” och ”Gud i mig”. Den Helige Ande har ingen egen ”ikon”, utan helgelsen består i att vi som personer blir så genomlysta av Anden att vi blir den Helige Andes ”ikoner”. Maria blir på det viset Andens första ”ikon”. Hon blir den första av oss människor, som blivit uppfyllda av Anden på det viset, dvs att vi genom hennes person lär känna den Helige Ande. Den Helige Ande fullkomnar alla människors personliga syfte. Marias moderskap var inte en tillfällig, övergående händelse i hennes liv, utan det var den avgörande och allomfattande händelsen, som uppslukade hela hennes väsen och var syftet med hennes liv på jorden och i evigheten. Genom den Helige Ande blir Kristus unik för Maria som hennes son, och därigenom fullbordar hon sin kallelse. Samtidigt blir hon också en ”ikon” och en ”epifani” av Kyrkan: Kyrkan som ”Kristus i oss” och kroppen såsom den Helige Andes tempel. Den skenbara motsättningen mellan kyrkan som struktur, lära och institution och å andra sidan kyrkan som glädje och liv i den personliga erfarenheten, beror alltså på att man tappat bort den verklighet i vilken denna motsättning är överbryggad: Jungfru Maria, Gudaföderskan!

Den 3:e aspekten handlar om Marias avsomnande. Katolska kyrkan har försökt att rationellt förklara detta och har då invecklat sig i dogmer som den obefläckade avlelsen,mm. Ortodoxa kyrkan förklarar inte något, utan konstaterar bara att hennes död innebär ”gryningen på den mystiska dagen”.
Maria delade arvsynden med mänskligheten och därför också döden. Marias död var dock så fylld av liv i Gud att den förvandlades till en salig himmelsfärd. Det var hennes totala förening med Kristus som övervann döden och gjorde henne till den förste att ”inviga” den kommande allmänna uppståndelsen. Marias död blir startpunkten på den allmänna kropparnas uppståndelse som hela världen väntar på. Den Helige Ande är uppenbararen av den yttersta dagen och kommer på den ”sista och stora pingstdagen”. Han är fullbordaren och på så vis änden, eskaton. ”Slutet” i den kristna tron är alltid ”Gudsriket”, den slutgiltiga uppenbarelsen av ”vår Herres Jesu Kristi nåd, Gud vår Faders kärlek och den Helige Andes gemenskap”. Slutet är alltid en början på något nytt. Om vi i kyrkan vet något om hur det är att vara uppfylld av Gud, att vara fullkomnad som person, genomlyst av den Helige Ande och förenad med Gud, så vet vi detta genom att vi känner Maria.
Utan hennes ständiga, levande närvaro i kyrkan, i bönerna, ikonerna, gudstjänsterna, så skulle Maria bara vara känd av oss som en ”doktrin”, och inte som en källa till fullhet och glädje. Vördnaden av Maria är inte ett objekt för vår tro, utan en frukt av vår tro. Inte en lärosats, utan doften av den kristna läran i oss.
Om vördnaden för Maria försvinner från kyrkan, så försvinner också Kyrkans eskatologiska glädje – glädjen över Andens fullbordan. Den sekulariserade kristendomen är en kristendom utan denna eskatologiska glädje och är därför utan en sann ”praxis”, dvs hon vet inte riktigt vad hon skall syssla med.

”Sannerligen är det tillbörligt att prisa dig salig o Gudaföderska, du evigt saliga och helt otadliga, du vår Guds Moder. Ärorikare än Kerubim och ojämförligt mera ärad än Serafim. Du som utan att förtäras födde Gud, Ordet. Du som är Gudaföderska vi prisar Dig!”

AMEN

Referatet gjort av Krister Tano   

(kristiforklaring.se)

Comments